Det ena uppdraget innebär också att jag kommer att sitta i norra Vasastan under några månader så nu letar jag nya lunch-kompanjoner. En paus i Gamla stan-närvaron och en återkomst till gamla trakter kring Vanadisplan och Röda bergen. Är du där – hör av dig så tar vi en kaffe! Eller en lunch!

Bröderna Ek har en svaghet för öl

Lundabryggeriet brygger klassiker med personlighet

Årets stora glöggtest

Mästerkocken Louise Johanssons bästa kladdkaka

Pernilla Wahlgren väljer Rosendal

Hamberg och Rosvall bakar olika

Därför är bloggar så bra och därför bloggar jag. Sedan länge bloggar jag om Södermalm, om lakrits, om media och sedan en vecka tillbaka också om öl. På Alltommats sajt på nätet.

Jag har tidigare haft en blogg på samma plats men tappade fokus efter ett tag och andra projekt ställde sig i vägen för det goda bloggandet och jag slutade efter att ha haft dåligt samvete ett tag. Både för bloggen och för mig själv, blir det trist så är det bara just trist att blogga. Klart och koncist.

Och det handlar mycket om just fokus när man bloggar. Många har startat ambitiöst och engagerat men sedan tappat fart och lust när bloggen plötsligt blivit ett måste. Andra har anlitats som bloggare i kraft av sitt namn och sedan insett att det handlar om så mycket mer än att skriva om vad man gjort under dagen och tagit fingrarna från tangentbordet efter att ha försökt hitta nya saker att skriva om varje dag.

Varför just öl då? Jag är väldigt intresserad av öl och har följt utvecklingen i Sverige under ganska lång tid. Dessutom så följer jag det av eget intresse och har bloggat på en privat blogg under lång tid så jag vet vad jag vill med bloggen och vad jag ska göra för att få den dit jag önskar. Dessutom så attraheras jag av tanken att blogga på ett så brett forum som Alltommat.se, jag hoppas att min blogg ska läsas av personer som har ett måttligt intresse för öl men som kanske efterhand låter intresset växa. Och så hoppas jag ge besökarna möjlighet att hitta de bästa ölbloggarna i Sverige, bloggar som idag står för den bästa bevakningen av Sveriges ölbransch men som inte når ut till mer än de tokintresserade eftersom många inte letar efter nischade ölbloggar. Så jag hoppas vara en form av dörröppnare för ölintresserade som ännu inte förstått att de är ölintresserade….

Som en mötespunkt. Som en svängdörr. Som en inkastare. Och med kommunikationen som vapen….

Här är vinnaren av Allt om Mats stora matpris 2011 – Alltommat.se november 2011

Spännande råvaror och kändiskockar – Alltommat.se november 2011

Hur som, några saker har nya DN verkligen lyckats med. En grej är att man lyckats öka tonalitetsbredden, att man helt enkelt orkat med att bryta den normgivande tonen som DN-texterna tidigare höll sig inom och låtit den bli bredare och mer personlig.

Tidigare hittade man yttermittfältarna i texter av Peter Letmark, Cecilia Jacobsson och Lars Epstein – numera har man breddat mittfältet med sådana spelare som Simon Löfroth (ett fynd!), Behrang Bedjou (intressant!) och Jessica Ritzén (ofta lysande!) – bland andra.

Dessutom har man plockat fram för mig helt okända skrivarförmågor och gett dem en spelplan att leka på. Min favorit just nu är kvinnan som är bibliotekarie på Plattans bibliotek och som svarar på bokfrågor med en stil som fullständigt osar passion, kompetens och engagemang. Svaren är alltid korrekta men fantastiska resor i boklig bildning och frustande tilltal. Underbart!

Dessutom; på klocktext-plats serverades för några veckor sedan en text av en man som titulerades korrekturläsare och som jag tror heter Karl-Erik Nordqvist (jag ska kolla namnet….). En fantastisk liten text som i uppbyggnad och språkkänsla slog ut det mesta jag läst i DN. Någonsin! Om det är det nya DN så är jag nöjd….

Prinskorv blir bra!

Autentiskt utdrag ur konversation med redaktör. Ni förstår att det är stora avslöjanden på gång!

Är man intresserad av feature-journalistik så är man med stor sannolikhet även läsare av mat- och krogjournalistik. Och man har med största sannolikhet roat sig med att läsa igenom recept och kanske till och med lagat dem och gjort tummen upp eller ned. Man har förmodligen inte heller missat alliansen mellan receptboksförläggare och tidningar där tidningar med jämna mellanrum publicerar recept från en ny bok med finfina bilder och ibland en liten kort artikel som sällskap. Och det är väl inte så mycket att säga om det, eller?

I helgen tyckte jag personligen att det gick för långt när både DN och Svenskan hade recept från samma bok i sina livsstilsdelar. Boken var Leila Lindholms senaste och som vanligt handlar det om sensuella bilder med sötsaker, färgkaskader och lockelser och så några recept som Lindholm har hittat på.

Leila i SvD.

Ja, tidningarna får gratis material med snygga bilder och attraktiva recept men är det inte att göra det lite för lätt för sig? Att förlagen jublar hela vägen till helgäventyren är självklart, de får en klockren presentation utan att det kostar något och med största sannolikhet så säljer böckerna lysande efter en sådan presentation.

Leila i DN.

Varför gör inte tidningarna egen journalistik? Varför låter de sig köpas på detta enkla sätt? Varför tillåter man det? Det handlar så klart om pengar. Om att en egen artikel med foto i samma kvalitet kanske skulle kosta 10 tusen. Eller 15 tusen. Eller 20 tusen. Men är det värt att sälja ut sig på det sättet trots de sparade pengarna?

Det handlar om lathet så klart. Om resurser, om redaktörer som gärna tar genvägen via ett klart knäck, om redaktörer som inte har tid att planera och tänka framåt utan plockar in det placerade jobbet utan att tveka. Det blir ju snyggt. Det blir ju bra. Det blir ju… tråkigt.

Tänk motsvarande i en annan del i tidningen. Att en sportskofabrikant skulle få en ett eget skrivet porträtt av galjonsfiguren nummer 1? Eller att tankesmedjan skulle presentera sin favorit-tänkare blland politikerna i en specialskriven artikel med snyggt foto? Det funkar inte, eller hur? Där tar det stopp. Varför tillåts det bland feature-journalistiken i våra två största morgontidningar då?

Ja, det handlar så klart om marknaden. Och att ingen ställer krav. Och att det är lättare, billigare och problemfritt att göra så. Så gör ju alla! Men tänk om man skulle tänka tvärtom då?

DN:s ölwebb.

Var finns ölen i svensk massmedia egentligen? Ja, några undantag finns såklart men i stora drag så är det mesta som skrivs om drycker i bredmedia kopplat till vin- och vinkonsumtionoch kulturen däromkring. Vilket bilden från DN:s webb ganska tydligt illustrerar. Den 30 oktober, mitt under Nackas pågående ölmässa, så är den senast publicerade artikeln på DN:s webb en artikel om våröl. Nu vet vi att DN har skrivit en del andra artiklar om öl men tydligen har man inte lyckats tagga dem till öl-sektionen på nätet och då försvinner de så klart i mängden av material. Synd men tämligen betecknande för ölbevakningen har inte riktigt hunnit ikapp vinditot.

Ett tag hade DN en ölblogg som uppdaterades då och då och i perioder har man satsat på kontinuerlig bevakning men just nu verkar det vara stillsamt. Vilket är synd och tråkigt och lite okänsligt eftersom det uppenbarligen finns många som vill läsa om öl och lära sig mer om ölkulturen och dess speciella förutsättningar.

Ja, jag får väl ta och se till att det blir bättre. Jag skriver ihop en pitch! Vi säger så. Hej!